informationsfrihet.nu ::Till startsidan TV-AVGIFTEN ::Om TV-licens ::Dina rättigheter ::Vad säger lagen? ::Vanliga frågor ::Agera: Avanmäl TV-innehav ::Agera: Protestlista INTERNET ::Datalagringsdirektivet ::FRA-lagen ::Reglering av bloggar ::Agera: Dina makthavare ÖVRIGT ::Om webbplatsen ::Informationsmaterial ::Länkar ::Blogga om informationsfrihet läs även ::Lag (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst ::Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (utdrag)
	Om TV-licens TV-LICENSENS URSPRUNG TV-avgiften har en lång historia. Redan på 1920-talet när man började med rundradiosändningar i Sverige krävdes för radiomottagare ett särskillt tillstånd från Kungl. Maj:t Sådant tillstånd meddelades mot att en stämpelavgift betalades. År 1923 överlämnades tillständsgivningen till dåvarande telegrafstyrelsen. Den januari 1925 trädde nya bestämmelser i kraft som innebar att tillstånd meddelades för kalenderår eller del av detta. Avgiften för ett kalenderår var 12,00 kr, men sänktes året därpå till 10,00 kr. Denna avgift motsvarade år 2003 237,60 kr beräknat på konsumentprisindex. Först år 1951 höjdes avgiften till 15 kr på socialdemokraternas initiativ och kom därefter att höjas oftare. TELEVISIONENS FÖDELSE År 1956 startade de första televisionssändningarna i Sverige. Då hade reguljära sändningar redan funnits i USA, Tyskland, Frankrike och England sedan mitten av 30-talet. TV-sändningarna i Sverige hade föregåtts av en hetsig debatt och skepsis från politiskt håll där televisionen hävdades vara fördummande och ansågs vara en ovälkommen produkt från USA. Det argumenterades dessutom att det redan fanns ett tillräckligt utbud av medier och det ansågs inte bra att folk skulle mörklägga hemmet och koncentrerat titta på TV-skärmen, istället för att lyssna på radio som de kunde göra samtidigt som de arbetade. Television fick detta till trots slutligen starta, men i en starkt reglerad form och via ett statligt monopol. Fr.o.m. den 1 oktober 1956 år avkrävdes innehavare av televisionsmottagare i vissa län en särskild licensavgift om 25 kr per kalenderkvartal (motsvarade 2003 285,32 kr ). Den 1 juli 1958 utsträcktes denna avgiftsskyldighet att gälla i hela landet. Den 1 juli 1967 trädde en ny radiolag i kraft efter att Uppsalaprofessorn Svante Bergström avlämnat ett betänkande (SOU 1965:20) där en ny lag föreslogs bl.a. för att bättre svara mot de krav på yttrandefrihet som Tryckfrihetsförordningen och Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter ställde. I den nya lagen fick förvisso envar rätt att inneha både ljudradio- och TV-mottagare, men den obligatoriska avgiften fick alltjämt finnas kvar men under ett förändrat namn. Istället för TV-licens betalade man nu TV-avgift. För den som hade tillgång både till TV-mottagare och ljudradio betalades nu en allmän mottagaravgift och år 1978 avskaffades den särskilda radioavgiften. KONTROLL AV TV-INNEHAVARE För att motverka skolk från televisionsavgiften som blivit ett problem för staten, infördes år 1972 en särskilld straffsanktionerad bestämmelse i radiolagen om anmälningsskyldighet vid bl.a. yrkesmässig överlåtelse i detaljhandeln. Härmed blev radiohandlare och uthyrningsfirmor tvingade att rapportera de som skaffade en TV till myndigheterna. År 1980 skärptes kontrollen över TV-innehavare ytterligare då s.k. pejling infördes. TRADITION AV MONOPOL OCH REGLERING Under det socialdemokratiska styret under större delen av 1900-talet hade både radio och television varit starkt reglerade och monopoliserade och dessa skulle bedrivas i ”allmänhetens tjänst” och därmed främst sända kultur och folkbildande program. Fri television skulle länge vara att betrakta som en omöjlighet i det socialistiska samhällsklimatet. I början av 80-talet när parabolantenner dök upp och gjorde det möjligt för svenska medborgare att ta del av ett stort antal kanaler utanför det statliga monopolet, fördes en politisk debatt om att förbjuda parabolantenner. I diskussionen anfördes att det var bäst för allmänheten att hålla sig till det programutbud som staten valt att sända i de båda statliga kanalerna. Rädslan för att släppa den politiska kontrollen över informationen var påtaglig och de reklamfinansierade kanalerna sågs som ett stort hot. MONOPOLETS FALL Först efter den förändrade debattklimatet efter kalla krigets slut, och den borgerliga valsegern år 1991 skulle saker och ting komma att ändras. År 1992 fick TV4 börja sända över det markbundna nätet och fick snabbt en stor publik. Redan år 1994 blev TV4 Sveriges största TV-kanal. Samtidigt blev det fritt fram för den fria radion. Det statliga monopolet var spräckt och människor fick upp ögonen för omvärlden på ett helt nytt sätt. Med internet förlorade staten än mer sin möjlighet till kontroll av information. VAD FÅR MAN FÖR PENGARNA? TV-avgiften uppgår år 2008 till 2032 kr. Beräknat mot konsumentprisindex har avgiften sedan den tillkom stigit med nära 800%. Men vad får vi egentligen för pengarna? I jämförelse kan nämnas att ett års prenumeration på Svenska Dagbladet kostar 2329 kr och att ett års abbonnemang på hela åtta st valfria kabel-TV-kanaler från Com Hem kostar 1548 kr. I detta sammanhang kan det hävdas att man får väldigt lite för de pengar man betalar i TV-avgift. Dessutom går en allt större del av dessa pengar till rena nöjesproduktioner, som dokusåpor och komedier. Inför hösten 2004 har SVT satsat över 20 mkr på den nya dokusåpan "Riket". År 2003 upptog nyhets- och faktaprogrammen tillsammans endast 47% av SVT:s resurser. Resterande 53% gick till fiktion/långfilm, nöje och sport. Det må inte vara önskvärt att ha public service i den bemärkelse som John Reith utvecklade av många skäl, men inte ens dess främsta försvarare torde kunna tycka det är acceptabelt att SVT konkurrerar med de fria kanalerna om tittarna genom storsatsningar inom nöjesproduktion med TV-avgiftsbetalarnas pengar. EN TELEVISION I ALLMÄNHETENS TJÄNST Största garantin för mångsidig media och en television i allmänhetens tjänst är att låta marknadskrafterna råda. Finns det efterfrågan för Janne Josefsson kommer Josefsson då även fortsättningsvis kunna producera program. Finns det efterfrågan efter samiska program kommer även dessa kunna sändas. Det är mer rimligt att människor själva bestämmer vad de vill titta på och vad som ligger i deras intresse att betala för, än att stat och myndigheter gör det för dem. INFORMATIONSFRIHETENS PRINCIPER En av de mest fundamentala grundpelarna i ett demokratiskt samhälle är yttrande- och informationsfriheten. Det innebär att var och en är fri att sprida information och åsikter utan att staten sätter hinder för det. Informationsfrihet innebär däremot inte att man har rätt att kräva att någon annan skall utge information. Det är just detta som karaktäriserar en s.k. negativ rättighet, som informationsfriheten, liksom alla andra former av mänskliga rättigheter, är. Att det står envar fritt att tänka, skriva och sprida uppgifter, information och åsikter är en förutsättning för en demokrati. Information och idéer ska kunna tas emot och spridas fritt i tal, böcker, tidningar, TV, radio, på internet etc. Sannolikt är detta en så grundläggande rättighet att folk i allmänhet har svårt att uppskatta dess sanna värde. Samtidigt har denna rätt när man ser tillbaka på tiden för TV-monopolet ofta kommit på skam och även om det har blivit bättre de senaste 20 åren är det fortfarande oförenligt med informationsfrihetens principer att offentliga myndigheter registrerar innehavare av TV-mottagare och att detta innehav är förknippat med en obligatorisk avgift.